| rdfs:comment
| - Aberace (lat. aberratio ictus, také odchýlení rány) je v trestním právu jeden ze zvláštních druhů skutkového omylu, který není výslovně upraven v § 18 trestního zákoníku, ale vyplývá z nauky trestněprávní vědy. Spočívá v tom, že až v samotném průběhu příčinné souvislosti pachatel, který má v úmyslu způsobit škodu osobě X, ji omylem či náhodou způsobí osobě Y (např. vystřelí na osobu X s úmyslem ji usmrtit, ale netrefí se a zastřelí osobu Y). Výsledkem je, že pachatelova představa kauzálního průběhu trestného činu se neshoduje se skutečností. Případ se následně hodnotí jako jednočinný souběh nedbalostního trestného činu proti osobě Y a pokusu o úmyslný trestný čin vůči osobě X. Pod aberaci ale také spadají případy, kdy pachatel zasáhne jak osobu Y, tak osobu X. (cs)
- Die aberratio ictus (lat.; wörtlich: „Abirrung des Schlages“) ist im Strafrecht eine Form des Irrtums, bei der der vom Täter beabsichtigte Erfolg bei einem anderen als dem von ihm anvisierten Objekt eintritt. (de)
- In diritto penale, la locuzione latina aberratio ictus si riferisce a un'ipotesi d'errore nella fase esecutiva di un reato, che si verifica quando il reo offende una persona diversa dalla vittima designata. Esempio: Tizio esplode un colpo d'arma da fuoco contro Caio, ma sbagliando la mira colpisce Sempronio; in questo caso l'evento voluto dal reo (ferimento o uccisione) si realizza nei confronti di un soggetto diverso da quello al quale era diretta l'offesa. (it)
- Aberratio ictus (error en el golpe) es una expresión que designan usualmente una serie de casos, en algunos delitos de resultado, en los que el sujeto dirige efectivamente su conducta contra un determinado objeto, pero no consigue lesionarlo, produciéndose el efecto lesivo en otro objeto. (es)
- Transferred intent (or transferred mens rea, or transferred malice, in English law) is a legal doctrine that holds that, when the intention to harm one individual inadvertently causes a second person to be hurt instead, the perpetrator is still held responsible. To be held legally responsible, a court typically must demonstrate that the perpetrator had criminal intent (mens rea), that is, that they knew or should have known that another would be harmed by their actions and wanted this harm to occur. For example, if a murderer intends to kill John, but accidentally kills George instead, the intent is transferred from John to George, and the killer is held to have had criminal intent. (en)
- Aberratio ictus vel iactus – z łac. zboczenie działania. Prawnicze określenie nieuregulowanego w polskim prawie karnym zdarzenia, które polega na naruszeniu przez sprawcę dobra prawnego, które zamierzał zaatakować, ale na szkodę innej osoby, a to z przyczyn od niego niezależnych, tj. wbrew jego woli i wbrew jego przewidywaniom. Przykład: Sprawca A, chcąc zabić osobę B, oddał strzał w kierunku B, ale zabił osobę C, która przypadkowo pojawiła się na linii strzału. Kontrowersja związana z aberratio ictus wiąże się pytaniem czy sprawca takiego czynu (A) odpowiada: (pl)
- Aberratio ictus är en juridisk straffrättslig term. Den hör till kategorin villfarelser, och är en så kallad faktisk villfarelse (till skillnad från rättsvillfarelser, som inte skall behandlas här). Den beskriver en situation då en gärningsman vill angripa en person A men av misstag istället skadar personen B. När det gäller till exempel misshandel i form av ett slag anser Per Ole Träskman, professor vid Lunds universitet, att uppsåtet att slå A även bör omfatta slaget mot B i en domstolsbedömning. Flera domskäl, inklusive ett fall i hovrätten, pekar dock på motsatsen. (sv)
|
| has abstract
| - Aberace (lat. aberratio ictus, také odchýlení rány) je v trestním právu jeden ze zvláštních druhů skutkového omylu, který není výslovně upraven v § 18 trestního zákoníku, ale vyplývá z nauky trestněprávní vědy. Spočívá v tom, že až v samotném průběhu příčinné souvislosti pachatel, který má v úmyslu způsobit škodu osobě X, ji omylem či náhodou způsobí osobě Y (např. vystřelí na osobu X s úmyslem ji usmrtit, ale netrefí se a zastřelí osobu Y). Výsledkem je, že pachatelova představa kauzálního průběhu trestného činu se neshoduje se skutečností. Případ se následně hodnotí jako jednočinný souběh nedbalostního trestného činu proti osobě Y a pokusu o úmyslný trestný čin vůči osobě X. Pod aberaci ale také spadají případy, kdy pachatel zasáhne jak osobu Y, tak osobu X. (cs)
- Die aberratio ictus (lat.; wörtlich: „Abirrung des Schlages“) ist im Strafrecht eine Form des Irrtums, bei der der vom Täter beabsichtigte Erfolg bei einem anderen als dem von ihm anvisierten Objekt eintritt. (de)
- Aberratio ictus (error en el golpe) es una expresión que designan usualmente una serie de casos, en algunos delitos de resultado, en los que el sujeto dirige efectivamente su conducta contra un determinado objeto, pero no consigue lesionarlo, produciéndose el efecto lesivo en otro objeto. Ej.: A quiere matar a su enemigo B y contra él apunta su arma, pero, sea que apunta mal, sea que el aparato de puntería del arma es defectuoso, etc., el caso es que no es B quien resulta muerto sino C, que se hallaba en las proximidades. El error se produce, pues, en la ejecución. Se habrá cometido un homicidio culposo consumado (respecto de C) en concurso ideal con un delito de homicidio en grado de tentativa (de B).Ambos delitos no pueden entrar en concurso real de delitos, entran en concurso ideal de delitos, la diferencia entre ambos concursos es muy trascendente debido a los diferentes efectos penológicos que se producen sobre el reo. En el concurso ideal una acción provoca varios delitos. En el concurso real se sancionan todos los delitos cometidos por lo que la sanción será mayor que en el concurso ideal. En el caso del ejemplo el concurso ideal se da porque la única acción de dispararle a B provocó dos delitos, intento de homicidio a B, y homicidio por imprudencia, en relación con C que fue quien realmente murió por la desviación del disparo dirigido a B, puesto que cuando se intenta un delito se hace consciente del daño que se causará mientras que en los delitos por imprudencia no se quiere hacer el daño, este ocurre por falta de prudencia, en este caso A no quería matar a C, pero debió prever que dispararle a B estando este cerca de C podía causarle la muerte a C si fallaba la puntería) Otra manera de resolver este mismo caso es alegar que A cometió un solo delito de homicidio intencional consumado, puesto que a la Ley lo que le interesa en el delito de homicidio es que una persona no mate a otra persona, independientemente de si la persona que muere es B o es C, al fin y al cabo A quería matar a una persona y a una persona mató. Error in personam (error en la persona), se diferencia del aberratio ictus en que aquí el error versa sobre el objeto mismo. En el caso del párrafo anterior el individuo dirige su arma y hace fuego contra quien es realmente su enemigo, si bien hiere a otro. En la hipótesis que nos ocupa, el autor hace fuego sobre una persona distinta, suponiendo que es aquella a la que se quiere herir. El actor dispara sobre Pedro confundiéndolo con Juan. De modo que el error surgiría aquí ya antes del comienzo de la ejecución o, de aparecer durante la misma, no provocaría una desviación de esta en forma incontrolada por el sujeto. El ejemplo, también clásico, es el siguiente: A, queriendo eliminar a B, le espera apostado en un camino. Al aproximarse alguien, cree reconocerle, de modo que apunta su arma contra él haciendo un blanco perfecto. Pero resulta que ese (alguien) no era B, sino el paseante C (o, en otra variante, el padre de A).(En este caso se puede alegar mismo fundamento que en el aberratio ictus, cuando se dice que a la ley lo que le interesa en el delito de homicidio es que una persona no mate a otra persona, independientemente de si la persona que muere es B o es C, al fin y al cabo A quería matar a una persona y a una persona mató, por lo tanto A responderá por un delito intencional de Homicidio.) (es)
- In diritto penale, la locuzione latina aberratio ictus si riferisce a un'ipotesi d'errore nella fase esecutiva di un reato, che si verifica quando il reo offende una persona diversa dalla vittima designata. Esempio: Tizio esplode un colpo d'arma da fuoco contro Caio, ma sbagliando la mira colpisce Sempronio; in questo caso l'evento voluto dal reo (ferimento o uccisione) si realizza nei confronti di un soggetto diverso da quello al quale era diretta l'offesa. (it)
- Transferred intent (or transferred mens rea, or transferred malice, in English law) is a legal doctrine that holds that, when the intention to harm one individual inadvertently causes a second person to be hurt instead, the perpetrator is still held responsible. To be held legally responsible, a court typically must demonstrate that the perpetrator had criminal intent (mens rea), that is, that they knew or should have known that another would be harmed by their actions and wanted this harm to occur. For example, if a murderer intends to kill John, but accidentally kills George instead, the intent is transferred from John to George, and the killer is held to have had criminal intent. Transferred intent also applies to tort law, in which there are generally five areas where transferred intent is applicable: battery, assault, false imprisonment, trespass to land, and trespass to chattels. Generally, any intent to cause any one of these five torts which results in the completion of any of the five tortious acts will be considered an intentional act, even if the actual target of the tort is one other than the intended target of the original tort. See cases of Carnes v. Thompson, 48 S.W.2d 903 (Mo. 1932) and Bunyan v. Jordan (1937), 57 C.L.R. 1, 37 S.R.N.S.W. 119 for examples. (en)
- Aberratio ictus vel iactus – z łac. zboczenie działania. Prawnicze określenie nieuregulowanego w polskim prawie karnym zdarzenia, które polega na naruszeniu przez sprawcę dobra prawnego, które zamierzał zaatakować, ale na szkodę innej osoby, a to z przyczyn od niego niezależnych, tj. wbrew jego woli i wbrew jego przewidywaniom. Przykład: Sprawca A, chcąc zabić osobę B, oddał strzał w kierunku B, ale zabił osobę C, która przypadkowo pojawiła się na linii strzału. Kontrowersja związana z aberratio ictus wiąże się pytaniem czy sprawca takiego czynu (A) odpowiada:
* za sprawstwo umyślnego przestępstwa na szkodę osoby, która ostatecznie stała się ofiarą (zabójstwo C z użyciem broni palnej), czy też
* za usiłowanie przestępstwa na szkodę osoby, która miała być ofiarą (usiłowanie zabójstwa B z użyciem broni palnej), w zbiegu z dokonaniem nieumyślnego przestępstwa na szkodę rzeczywistej ofiary (nieumyślne spowodowanie śmierci C)? Rozwiązanie tego dylematu wpływa na kwalifikację prawną czynu sprawcy, a przez to może wpłynąć na wymiar kary. Sporna jest też kwestia tego, czy śmierć C jest wynikiem nieumyślnego przestępstwa czy też nie. Dobrem chronionym przez art. 148 kodeksu karnego jest życie ludzkie (a nie konkretnie życie osoby B). Zatem zboczenie działania w wyżej wymienionej sytuacji nie powinno kwalifikować spowodowania śmierci C przez A jako nieumyślnego (zabójstwo jako zbrodnia może być tylko umyślne). Należy przyjąć koncepcję uznającą dokonanie umyślnej zbrodni zabójstwa przez A i to w zamiarze bezpośrednim. Podobnie uznał Sąd Najwyższy w wyroku z 13 maja 2002: "Oskarżony chciał (dolus directus) zabić człowieka i w istocie człowieka zabił. Sprawca nie pomylił się co do podmiotu czynności wykonawczej, ale co do kierunku, w którym rozwinie się akcja. Skoro sprawca chciał zastrzelić człowieka i zastrzelił człowieka – taki błąd należy uznać za nieistotny. W konsekwencji oskarżonemu należy przypisać sprawstwo zabójstwa nie dwóch a jednej osoby, za to w formie stadialnej dokonania i – uwzględniając poczynione przez sądy, a niekwestionowane przez oskarżonego ustalenia co do jego intencji dotyczących osoby (B) – z zamiarem bezpośrednim. Stwierdzenie, iż w przebiegu wydarzeń przejawiło się zboczenie działania, zobowiązuje sąd także do odpowiedniego skonstruowania opisu czynu, jaki powinien być przypisany oskarżonemu. (...)" (pl)
- Aberratio ictus är en juridisk straffrättslig term. Den hör till kategorin villfarelser, och är en så kallad faktisk villfarelse (till skillnad från rättsvillfarelser, som inte skall behandlas här). Den beskriver en situation då en gärningsman vill angripa en person A men av misstag istället skadar personen B. Skadan drabbar alltså någon annan än den som gärningsmannen avsett och "siktat på". Uppfattningarna hur saken skall bedömas går isär mellan två huvudlösningar; ekvivalens- eller likhetsprincipen, där uppsåtet "överförs" till det faktiska offret, och specialitetsprincipen, där uppsåtet ses som förenat med det tilltänkta offret och övriga måste bedömas som separata brott. I detta fall döms då för ett försöksbrott och ett vårdslöst fullbordat brott, enligt straffrättens teori. När det gäller till exempel misshandel i form av ett slag anser Per Ole Träskman, professor vid Lunds universitet, att uppsåtet att slå A även bör omfatta slaget mot B i en domstolsbedömning. Flera domskäl, inklusive ett fall i hovrätten, pekar dock på motsatsen.
* Åtal för misshandel - bestående i att A kastat en ölburk som träffat B i huvudet - har ogillats på grund av att A, som avsett att träffa en annan person, befunnits ha saknat uppsåt att misshandla B av Svea hovrätt i B7717-00. Den tilltalade friades alltså från ansvar för misshandel eftersom uppsåt krävs för detta brott, vilket brott var det som åklagaren hade yrkat ansvar för. Om hovrätten hade gått på Träskmans linje skulle den tilltalade ha dömts för misshandel. Om åklagaren hade yrkat ansvar (även) för försök till misshandel (på A, slaget som missade) samt vållande till kroppsskada (på B, som tog emot slaget) på grund av vårdslöst agerande av gärningsmannen, så skulle domstolen enligt domskälet ha dömt för det. Eftersom dessa brott dock inte omfattades av åklagarens gärningsbeskrivning kunde domstolen inte pröva dem enligt vissa grundläggande straffprocessrättsliga principer, som att domstolen inte kan döma för annat än vad som omfattas av åklagarens gärningsbeskrivning. Problem skapas även av att vissa försöksbrott, som försök till vållande av kroppsskada, försök till vållande till annans död och försök till ringa misshandel, inte är straffbelagda. Av åtminstone teoretiskt förståeliga skäl är detta aldrig fallet för icke uppsåtliga brott. Ett annat, mer drastiskt exempel på aberratio ictus är att gärningsmannen har uppsåt att skjuta ihjäl A, men missar och skjuter i stället ihjäl B. Ett sådant fall bedöms enligt doktrinen på olika sätt. Den första uppfattningen är att gärningsmannen skall dömas för försök till mord (på A) och (troligen) vållande till annans död (B). Den andra tolkningen (som P.O. Träskman synes förespråka) är att gärningsmannen skall dömas för endast ett brott, nämligen mord. Gärningsmannen har haft uppsåt att döda och det har han också gjort (se Dahlström m.fl., Brott & påföljder, 2:a uppl., sid. 23). Detta var kärnan i fallet , som försökt lönnmörda Franklin D. Roosevelt i Miami, 17 dagar före dennes tillträde som president, men missat och träffat Chicagos borgmästare , som sedermera avled. Domstolen i Florida kom slutligen fram till att likhetsprincipen gällde, d.v.s. att mord förelåg, och dömde därmed Zangara till döden. Alternativet hade varit att döma Zangara för mordförsök (på Roosevelt) och motsvarande vållande till annans död (vanligtvis involuntary manslaughter, ungefär "ofrivilligt dråp" i direktöversättning). I detta fall hade en dödsdom sannolikt aldrig utdömts. I anglosaxisk rätt regleras detta genom doktrinen transferred intent, som innebär att uppsåt kan överföras i vissa fall, som när gärningsmannen haft uppsåt att döda. Det gäller även i vissa fall vid gemensamma brott, den s.k. -doktrinen. Skäl för och emot specialitetsmodellen har framlagts, där vissa menar att uppsåtets centrala roll i straffrätten inte går att rucka på, och att ett scenario där en annan person eller föremål drabbats i realiteten måste ses som ett oaktsamhetsbrott, med ett möjligt försöksbrott mot det tilltänkta offret. I mycket allvarliga fall är exempelvis mordförsök belagt med samma straff, som livstids fängelse, som det fullbordade brottet, även om det sällan utdöms. Som regel bör vid oklarhet dömas för det lindrigare brottet, jmfr legalitetsprincipen, vilket skulle kunna översättas till försöks- samt oaktsamhetsbrottet. För ekvivalensprincipen talar att uppsåtet i straffrättslig bemärkelse finns och från rättsstatens sida inte måste faktiskt ha drabbat den avsedda personen, och att gärningen även om den inte uppnått det avsedda syftet ändå är lika förkastlig. Dessutom uppkommer problem i ett fall av anstiftan där en uppdragsgivare beställt ett brott, och detta utförts mot "fel" person. I detta fall är det nästan omöjligt eller irrationellt att särskilja ett fall där den som utför brottet råkar missta sig mot ett som utförts enligt planen. Antagandet att uppdragsgivarens skuld ska hänga på att brottet faktiskt träffar "rätt" måltavla skulle förefalla som både märkligt och stötande. Detta innebär dock inte att utföraren måste bedömas likadant eller dömas för mord då anstiftan, exempelvis till mord, är en egen konstruktion; man kan tänka sig ett fall där anstiftaren får den faktiske utföraren att utföra mord utan uppsåt, genom att byta ut mediciner e dyl, eller använder en utförare som pga ålder, mentalsjukdom eller vacklande hälsa inte kan dömas (jmfr ). I sådana fall "släcker" inte utförarens avsaknad av uppsåt eller straffmyndighet möjligheten att döma anstiftaren för brott. Generellt tycks doktrinen tala för ekvivalensprincipen, även om praxis är delad. Aberratio ictus måste skiljas från fallet error in persona och error in obiecto. Denna situation föreligger exempelvis då gärningsmannen ser person A (eller föremål A) men tror att denne är person B, och därför attackerar A. I denna situation gäller vanligtvis att gärningsmannen utan vidare anses ha uppsåt till misshandel eller mord (eller vad brottet nu gäller) mot A eftersom uppsåtet och handlingen är förenade. Att denne haft en felaktig uppfattning om A:s identitet, eller om skälen till varför denne vill misshandla A, som en tidigare oförrätt, påverkar sällan om uppsåt föreligger (se dock putativt nödvärn, om gärningsmannen känt ett välgrundat hot från A eller, i detta exempel, B). (sv)
|
![[RDF Data]](/fct/images/sw-rdf-blue.png)
![[cxml]](/fct/images/cxml_doc.png)
![[csv]](/fct/images/csv_doc.png)
![[text]](/fct/images/ntriples_doc.png)
![[turtle]](/fct/images/n3turtle_doc.png)
![[ld+json]](/fct/images/jsonld_doc.png)
![[rdf+json]](/fct/images/json_doc.png)
![[rdf+xml]](/fct/images/xml_doc.png)
![[atom+xml]](/fct/images/atom_doc.png)
![[html]](/fct/images/html_doc.png)