rdfs:comment
| - John Somers, 1st Baron Somers, PC, PRS (4 March 1651 – 26 April 1716) was an English Whig jurist and statesman. Somers first came to national attention in the trial of the Seven Bishops where he was on their defence counsel. He published tracts on political topics such as the succession to the crown, where he elaborated his Whig principles in support of the Exclusionists. He played a leading part in shaping the Revolution settlement. He was Lord High Chancellor of England under King William III and was a chief architect of the union between England and Scotland achieved in 1707 and the Protestant succession achieved in 1714. He was a leading Whig during the twenty-five years after 1688; with four colleagues he formed the Whig Junto. (en)
- John Somers (4 mars 1651, Worcester – 26 avril 1716), 1er baron Somers, est un homme d'État et écrivain anglais, l'un des chefs du parti whig. (fr)
- サマーズ男爵ジョン・サマーズ(John Somers, Baron Somers, PC, FRS, 1651年3月4日 - 1716年4月26日)は、イギリスの貴族・政治家。弁護士から政治家に転身、イギリスの指導者層にまで上り詰めた。 (ja)
- Джон Сомерс, 1-й барон Сомерс (англ. John Somers, 1st Baron Somers, 1651—1716) — британский юрист и государственный деятель. Был одним из лидеров партии вигов, входил в так называемую — комитет из 7 человек, фактически руководивший партией. Известен своим участием в качестве адвоката на 1688 года, значительным влиянием в процессе урегулирования последствий английской революции. Занимал посты генерального атторнея Англии и Шотландии, лорда-канцлера Англии и лорда-председателя совета, а также президента Лондонского королевского общества. (ru)
- John Somers, 1:e baron Somers av Evesham, född den 4 mars 1651 i nära Worcester, död den 26 april 1716, var en engelsk statsman Somers vann på 1680-talet stort anseende som advokat och utmärkte sig bland annat 1688 vid försvaret av de sju biskopar Jakob II låtit åtala för deras protest mot indulgensförklaringen. Han tillhörde den krets, som ledde förberedelserna för 1688 års revolution, invaldes efter statsvälvningen i convention parliament 1689, tog framträdande del i förhandlingarna mellan båda husen om tronfrågan samt var ordförande i den kommitté, som utarbetade den så kallade rättighetsförklaringen. Han blev (i maj samma år) , erhöll knightvärdighet och var under de närmast följande åren Vilhelm III:s mest förtrogna rådgivare samt därjämte whigpartiets främste ledare. (sv)
|